Arbetsmarknaden förnyas bäst genom samarbete

Finland har internationellt varit känd som en nation som både kan och vill göra samarbete. Vi respekterar våra avtal och håller fast vid givna löften. Likaså har vi också internt förnyat våra arbetsmarknadsregler i en bred konsensus, där arbetsgivare, arbetstagare och regeringen tillsammans kommit överens om hurudan fungerande arbetsmarknadslagstiftning vi bör ha. Alla parter har fått säga sitt och alla parter har bundit sig till resultatet, detta har i sin tur betytt att vi har haft kompromisslösningar som byggt grunden för en förutsägbar och lugn arbetsmarknad utan större turbulenser. Såhär var situationen alltså ända sedan andra världskriget fram till året 2015, då Sipiläs regering började sitt herravälde.

Regeringen Sipilä började alltså år 2015 med att utlysa stor krismedvethet i Finland. Det gjordes klart att vi befann oss i en djup kris och att många svåra åtgärder nu var nödvändiga. Sipilä gick in för att skära ner på så gott som allting han kunde, såväl studerande som pensionärer drabbades. …Nästan alla drabbades, storföretagen och de rika lämnades ifred, de tyckte Sipilä så pass mycket synd om att de fick lite mera stöd och skattelättnader istället.

Arbetsmarknaden hotades av de så kallade tvångslagarna, vilka gick ut på att bland annat slopa söndagstilläggen, öka arbetstiden med 100 timmar årligen utan att öka årsinkomsten, ta bort semesterpengen och utveckla det lokala avtalandet. Arbetarorganisationerna FFC, STTK och AKAVA blev då tvungna att gå till defensiva åtgärder och en demonstration ordnades på Järnvägstorget i Helsingfors där över 30 000 mänskor samlades och regeringen Sipilä fick gula kortet som varning. Detta fick då Sipilä att backa lite på så vis att han lät arbetsmarknadsparterna sinsemellan förhandla och försöka nå en lösning som kunde ha liknande konkurenskraftsverkningar istället för de fruktade tvångslagarna. Samtidigt hölls ändå hotet levande, om inte en gemensam lösning var nåbar skulle tvångslagarna igen grävas fram. Som vi nu alla vet var prosessen lång och svår och höll på att stjälpa många gånger, men på början av sommaren 2016 underskrevs sedan Konkurenskraftsavtalet(Kiky). Många fack tvekade, men då de fick Sipiläs löfte om att han avstår från vidare försämringar för bland annat arbetslöshetsskyddet, så gick ändå de flesta med i Kiky-avtalet.

På hösten 2017 körde regeringen Sipilä igenom sin så kallade aktiveringsmodell. Den innebar mera piska åt de arbetslösa, de hotades av nedskärningar om inte tillräcklig aktivitet kunde påvisas, och fastän den arbetslösa sökte hur många arbetsplatser som helst drogs ändå stödet ner med knappa 5% om inte anställning varit resultatet. Detta sågs då av facken som ett svek av Sipiläs löfte givet i samband med Kiky-avtalet, som protest ordnades 2.2.2018 en demonstration på Senatstorget i Helsingfors där ca 10 000 mänskor deltog.

Nu på våren 2018, beslöt sig Sipilä än en gång att gå till attack mot det finska folkets arbetare. Regeringen började bereda lagar som skulle försvaga antällningsskyddet för arbetare. Ett lagförslag att möjliggöra tidsbundna anställningar utan motivering för unga arbetare visade sig snabbt bryta mot grundlagen och den drogs bort, men det andra lagförslaget, som innebar sänkt uppsägningsskydd i små företag, gick vidare trots arbetarorganisationernas kraftiga motsättning. I slutet av sommaren 2018 började facken förbereda stridsåtgärder, vilka skulle träda i kraft ifall inte Sipilä tog förnuftet i akt.

 Tyvärr tycktes Sipilä inte bry sig om arbetarnas kritik, och strejker ordnades på många håll. Till sist blev pressen för hård för Sipilä och regeringen föreslog att arbetarorganisationerna kunde få en plats vid förhandlingsbordet och att någonsorts kompromiss kunde vara möjlig att förhandla fram tillsammans.

Nu återstår det att se hur det går, kommer Sipilä att hålla sitt ord denna gång, eller går det som förut? Vi får väl bara hoppas på det bästa, för Finland har nog inte råd med flera brutna löften av Sipiläs regering. Det skulle högst antagligen leda till märkbara störningar i arbetsmarknaden, facken har nog skäl att hålla sig skeptiska till Sipiläs ord, strejkberedskapen upprätthålls nog ännu tills vidare.

Det är nu helt tydligt vad Sipiläs borgerliga regering har strävat efter. Alla angrepp och försämringar gjorda för arbetarna har bidragit mot samma mål: Arbetarklassen skall pressas ned, lönerna ska ned, arbetslöshetsbidragen skall ned, med dessa åtgärder kan man sedan tvinga arbetarna att ta emot jobb som job, oavsett hurudana arbetsvilkor och lön.

Jag anser att det är otroligt kortsiktigt att och rent av dumt av regeringen att överge en konsensuspolitik, som har fungerat bra och förnyat Finland i decennier. Sipilä började sin regeringsperiod med att ställa sig helt och hållet på arbetsgivarnas sida, samtidigt övergavs trepartsmodellen. På detta vis har de sedan ställt företagare och arbetare mot varandra och skapat konflikter med jämna mellanrum. Jag tycker att detta inte på lång sikt är klokt, om varje regering ensidigt ändrar på arbetsmarknadsreglerna såsom de vill, kommer vi inte att ha någon förutsägbarhet och detta kommer alltså i långa loppet att skrämma bort alla investerare härifrån.

Företagare och arbetsgivare efterlyser mera lokalt avtalande, men samtidigt kör regeringen en dikteringspolitik, där arbetarna inte har något att säga, denna dikterigspolitik har sedan strålat över även till arbetsplatserna, vilket bidrar till att förutsättningarna för att göra lokala avtal blir allt  sämre. Min erfarenhet inom arbetslivet och som huvudförtroendeman har lärt mig att man når bästa möjliga resultat endast då alla arbetar gemensamt för samma mål. Då alla parter gynnas av ett avtal är sannolikheten för success mycket större.

Daniel Hannus, Industrifackets fullmäktige och Lovisa fullmäktige

Lämna en kommentar

%d bloggare gillar detta: