Fackets makt

Denna höst har vi sett en hel del strejker och strejkhot, och som följd av dessa har diskussionen om fackets makt och ansvar samt strejkrätten lyfts upp. Är det verkligen så att orsaken till arbetsmarknadsstörningarna finns i fackets makt, eller borde man gräva djupare?

I vissa kretsar kritiseras facket för att ha för stor makt och att den används ansvarslöst genom att strejka så, att oskyldiga företagare drabbas. Facket målas i dessa anklagelser oftast som en kriminalorganisation, där ett fåtal maffialika typer styr och ställer var och när strejker ordnas, som en organisation där de vanliga arbetarna och arbetslösa inte har någonting att säga till om, utan att facket vore endast en organisation som betjänar sina ledare. Med dessa motiveringar vill man sedan berättiga sina krav på att ta bort makten av dessa ”kriminaler”, det vore i hela Finlands intresse.

Jag anser att såna här anklagelser är väldigt kränkande och skamliga mot oss vanliga arbetare som är en del av facket genom att höra till ett förbund som representerar sin egen branch. Våra förbund fungerar demokratiskt, det vill säga medlemmarna väljer sina representanter till de beslutsfattande organen. I Finland finns det ca 2 miljoner arbetare och vi har valt att organisera oss därför att vi har en gemensam vilja att förhandla och vara med och påverka våra arbetsliv. Vi är definitivt inga brottslingar, utan vi håller fast vid våra avtal och kräver likaså att våra arbetsgivare samt regeringen respekterar våra gemensamma regler. Fastän vi har makten att stoppa företag genom streker, gör vi det ändå synnerligen sällan och alltid efter stor betänkan. Vi vill alltid i första hand komma överens om saker, vi vet att nyckeln till succé är ett fungerande samarbete. Vi försöker alltid komma med lösningar till problem, för vi är medvetna om att förutsättningen för våra arbetsplatser är att våra arbetsgivare är både livskraftiga och konkurenskraftiga. Varför har vi nu ändå så ofta hamnat i konflikt de senaste tiderna?

Detta ärjust den viktiga frågan man nu borde grubbla över. Är det kanske så, att man inom facket bara har beslutit sig för att bli besvärliga, eller vad är det frågan om? Som jag redan nämde tidigare, är facket en avtalarorganisation. Vi vill alltså tillsammans med våra arbetsgivare vara med och göra avtal och beslut som gynnar alla parter. Av någon anledning har det nu under den senaste regeringsperioden gått så, att arbetsgivarna i allt större grad lämnat arbetarna utanför beslutsfattandet. Det är uppenbart att landets regerings sätt att handla har även flutit över till arbetsplatserna, arbetarnas åsikter och intressen har alltså inte längre haft nån betydelse för arbetsgivarna. Man har upprepade gånger kört över arbetarna i regeringens lagförslag, inga utlåtelser av arbetarsidans experter har hörts i förberedningarna, endast näringslivet har fått framföra sina önskemål. Sipiläs diktatpolitik har med andra ord varit orsaken till att nu arbetarna och arbetsgivarna har placerats emot varandra på många fronter, man kan nog säga att regeringen Sipilä har varit den största störningen på arbetsmarknaden.

Jag anser att arbetsmarknadsproblemen bäst kunde lösas genom att minska på motsättningarna. Istället för att ständigt attakera mot arbetarna, borde man kartlägga möjligheterna att ta med och involvera arbetarna i beslutsfattandet. Regerningen borde återgå till trepartsmodellen, på arbetsplatserna borde arbetarnas representanter tas med i ledningsgrupperna. På detta sätt kunde samarbetet förbättras och man kunde genuint börja göra bättre lokala avtal, då samma information vore tillgänglig för bägge parter. Då även arbetarnas åsiktertas i beaktan minskar riskerna till konflikter märkbart. Man bör alltså inte gå in för att försvaga arbetarnas ställning, utan tvärtom borde den förstäkas genom att involvera dem.

Daniel Hannus,

Riksdagsvalkandidat, Industrifackets fullmäktige och Lovisa stadsfullmäktige

Lämna en kommentar

%d bloggare gillar detta: