Kategorier
Blog

Mera Kunnande, mindre Kiky!

Man vill bättra på Finlands konkurrenskraft internationellt. Vad tror du fungerar bättre, kunnande eller kiky? Vore det bättre att satsa på utbildning och kunnande, eller borde man tvinga arbetarna att göra längre dagar utan tilläggsersättning?

Vi har fått nog av kiky-eländet, man kommer inte långt med diktat och tvång. Kiky sades vara Finlands räddare genom förbättrade konkurrensförhållanden. Nu visar undersökningarna ändå något helt annat. Många kommuner har meddelat att deras ekonomiska ställning har försvagats på grund av kikyn. Arbetarna är desto mer utmattade och deras arbetsmotivation har sjunkit märkbart, vilket I sin tur har lett till en försämrad produktivitet I många företag.

Nu är det dags att göra förändring, glöm kiky. Vi skall satsa på kunnandet och utbildningen, så att vi kan tävla med vår innovativitet. Vi bör förnya arbetsmarknaden genom avtal, inte konflikt. På såvis kan vi höja motivationen, vilket leder till att produktiviteten I företagen börjar stiga. När man tillsammans åstadkommer något gott, bör även frukten av samarbetet delas rättvist, så kan alla vara nöjda.

Kategorier
Blog

Mål inför valet: Kikys avskaffning

Då man på våren 2016 slöt Konkurrenskraftsavtalet(Kiky), gjordes det under en hård pressning. Sipilä hotade med tvångslagar, där bland annat arbetstiden skulle förlängas med hundra timmar. En stor krismedvethet trugades åt folket, Sipilä motiverade försämringarna som den enda möjligheten, alla skulle gör sin andel och för arbetarna betydde det förlängd arbetstid utan att ändra på inkomstnivån. Kiky avtalet skulle alltså rädda Finland och dess konkurrenskraft, och åt arbetarna lovades det att arbetstidsförlängningen bara skulle vara en tidsbunden treårig lösning. Metallförbundet krävde som övertygelse att få löftet med i avtalet, och arbetstidsförlängningen skrevs i ett skillt protokoll, vilket kunde uppsägas att upphöra till slutet av år 2019.

Nu när vi befinner oss på det sista året av Kiky-avtalets arbetstidsförlängning, har plötsligt arbetsgivarorganisationer börjat uttala sig om att Kiky-förlängnigen är permanent. De vill inte sluta med detta goda sätt att få gratis arbete utfört, de vill hålla fast vid sin nya förmån. De ser nu alltså slaveriet som en god arbetsmetod, vilken man inte bör slopa.

Jag hör till Industrifackets fullmäktige, och vi har klart att man håller fast vid sina avtal. Jag anser nog också att arbetsgivarsidan tycker lika, men tyvärr uppstår det ibland tolkningsskillnader, i synnerhet då avtalen skrivs otydligt. Så har det gått även nu, endast Metallförbundet försäkrade sig om att ingen otydlighet kunde uppstå. Det fanns också en tredje part inblandad i Kiky-avtalet, nämligen Finlands regering, som pressade och tvingade fram avtalet. Därför kan också regeringen ases vara ansvarig att se till att avtalet följs så som det var menat och slutar som var lovat. Tyvärr tycks inte den sittande regeringen bry sig om detta, därför vill jag att nästa regering som bildas efter vårens riksdagsval tar saken i beakt.

Om det nu går så att jag blir invald och sdp blir ett regeringsparti, kommer jag att se till att man inte kommer att göra några gratis kiky-timmar längre år 2020 i Finland. Slaveriet hör till en gången tid, vi måste hitta på bättre sätt att vara konkurrenskraftiga.

Kategorier
Blog

Fackets makt

Denna höst har vi sett en hel del strejker och strejkhot, och som följd av dessa har diskussionen om fackets makt och ansvar samt strejkrätten lyfts upp. Är det verkligen så att orsaken till arbetsmarknadsstörningarna finns i fackets makt, eller borde man gräva djupare?

I vissa kretsar kritiseras facket för att ha för stor makt och att den används ansvarslöst genom att strejka så, att oskyldiga företagare drabbas. Facket målas i dessa anklagelser oftast som en kriminalorganisation, där ett fåtal maffialika typer styr och ställer var och när strejker ordnas, som en organisation där de vanliga arbetarna och arbetslösa inte har någonting att säga till om, utan att facket vore endast en organisation som betjänar sina ledare. Med dessa motiveringar vill man sedan berättiga sina krav på att ta bort makten av dessa ”kriminaler”, det vore i hela Finlands intresse.

Jag anser att såna här anklagelser är väldigt kränkande och skamliga mot oss vanliga arbetare som är en del av facket genom att höra till ett förbund som representerar sin egen branch. Våra förbund fungerar demokratiskt, det vill säga medlemmarna väljer sina representanter till de beslutsfattande organen. I Finland finns det ca 2 miljoner arbetare och vi har valt att organisera oss därför att vi har en gemensam vilja att förhandla och vara med och påverka våra arbetsliv. Vi är definitivt inga brottslingar, utan vi håller fast vid våra avtal och kräver likaså att våra arbetsgivare samt regeringen respekterar våra gemensamma regler. Fastän vi har makten att stoppa företag genom streker, gör vi det ändå synnerligen sällan och alltid efter stor betänkan. Vi vill alltid i första hand komma överens om saker, vi vet att nyckeln till succé är ett fungerande samarbete. Vi försöker alltid komma med lösningar till problem, för vi är medvetna om att förutsättningen för våra arbetsplatser är att våra arbetsgivare är både livskraftiga och konkurenskraftiga. Varför har vi nu ändå så ofta hamnat i konflikt de senaste tiderna?

Detta ärjust den viktiga frågan man nu borde grubbla över. Är det kanske så, att man inom facket bara har beslutit sig för att bli besvärliga, eller vad är det frågan om? Som jag redan nämde tidigare, är facket en avtalarorganisation. Vi vill alltså tillsammans med våra arbetsgivare vara med och göra avtal och beslut som gynnar alla parter. Av någon anledning har det nu under den senaste regeringsperioden gått så, att arbetsgivarna i allt större grad lämnat arbetarna utanför beslutsfattandet. Det är uppenbart att landets regerings sätt att handla har även flutit över till arbetsplatserna, arbetarnas åsikter och intressen har alltså inte längre haft nån betydelse för arbetsgivarna. Man har upprepade gånger kört över arbetarna i regeringens lagförslag, inga utlåtelser av arbetarsidans experter har hörts i förberedningarna, endast näringslivet har fått framföra sina önskemål. Sipiläs diktatpolitik har med andra ord varit orsaken till att nu arbetarna och arbetsgivarna har placerats emot varandra på många fronter, man kan nog säga att regeringen Sipilä har varit den största störningen på arbetsmarknaden.

Jag anser att arbetsmarknadsproblemen bäst kunde lösas genom att minska på motsättningarna. Istället för att ständigt attakera mot arbetarna, borde man kartlägga möjligheterna att ta med och involvera arbetarna i beslutsfattandet. Regerningen borde återgå till trepartsmodellen, på arbetsplatserna borde arbetarnas representanter tas med i ledningsgrupperna. På detta sätt kunde samarbetet förbättras och man kunde genuint börja göra bättre lokala avtal, då samma information vore tillgänglig för bägge parter. Då även arbetarnas åsiktertas i beaktan minskar riskerna till konflikter märkbart. Man bör alltså inte gå in för att försvaga arbetarnas ställning, utan tvärtom borde den förstäkas genom att involvera dem.

Daniel Hannus,

Riksdagsvalkandidat, Industrifackets fullmäktige och Lovisa stadsfullmäktige

Kategorier
Blog

Arbetsmarknaden förnyas bäst genom samarbete

Finland har internationellt varit känd som en nation som både kan och vill göra samarbete. Vi respekterar våra avtal och håller fast vid givna löften. Likaså har vi också internt förnyat våra arbetsmarknadsregler i en bred konsensus, där arbetsgivare, arbetstagare och regeringen tillsammans kommit överens om hurudan fungerande arbetsmarknadslagstiftning vi bör ha. Alla parter har fått säga sitt och alla parter har bundit sig till resultatet, detta har i sin tur betytt att vi har haft kompromisslösningar som byggt grunden för en förutsägbar och lugn arbetsmarknad utan större turbulenser. Såhär var situationen alltså ända sedan andra världskriget fram till året 2015, då Sipiläs regering började sitt herravälde.

Regeringen Sipilä började alltså år 2015 med att utlysa stor krismedvethet i Finland. Det gjordes klart att vi befann oss i en djup kris och att många svåra åtgärder nu var nödvändiga. Sipilä gick in för att skära ner på så gott som allting han kunde, såväl studerande som pensionärer drabbades. …Nästan alla drabbades, storföretagen och de rika lämnades ifred, de tyckte Sipilä så pass mycket synd om att de fick lite mera stöd och skattelättnader istället.

Arbetsmarknaden hotades av de så kallade tvångslagarna, vilka gick ut på att bland annat slopa söndagstilläggen, öka arbetstiden med 100 timmar årligen utan att öka årsinkomsten, ta bort semesterpengen och utveckla det lokala avtalandet. Arbetarorganisationerna FFC, STTK och AKAVA blev då tvungna att gå till defensiva åtgärder och en demonstration ordnades på Järnvägstorget i Helsingfors där över 30 000 mänskor samlades och regeringen Sipilä fick gula kortet som varning. Detta fick då Sipilä att backa lite på så vis att han lät arbetsmarknadsparterna sinsemellan förhandla och försöka nå en lösning som kunde ha liknande konkurenskraftsverkningar istället för de fruktade tvångslagarna. Samtidigt hölls ändå hotet levande, om inte en gemensam lösning var nåbar skulle tvångslagarna igen grävas fram. Som vi nu alla vet var prosessen lång och svår och höll på att stjälpa många gånger, men på början av sommaren 2016 underskrevs sedan Konkurenskraftsavtalet(Kiky). Många fack tvekade, men då de fick Sipiläs löfte om att han avstår från vidare försämringar för bland annat arbetslöshetsskyddet, så gick ändå de flesta med i Kiky-avtalet.

På hösten 2017 körde regeringen Sipilä igenom sin så kallade aktiveringsmodell. Den innebar mera piska åt de arbetslösa, de hotades av nedskärningar om inte tillräcklig aktivitet kunde påvisas, och fastän den arbetslösa sökte hur många arbetsplatser som helst drogs ändå stödet ner med knappa 5% om inte anställning varit resultatet. Detta sågs då av facken som ett svek av Sipiläs löfte givet i samband med Kiky-avtalet, som protest ordnades 2.2.2018 en demonstration på Senatstorget i Helsingfors där ca 10 000 mänskor deltog.

Nu på våren 2018, beslöt sig Sipilä än en gång att gå till attack mot det finska folkets arbetare. Regeringen började bereda lagar som skulle försvaga antällningsskyddet för arbetare. Ett lagförslag att möjliggöra tidsbundna anställningar utan motivering för unga arbetare visade sig snabbt bryta mot grundlagen och den drogs bort, men det andra lagförslaget, som innebar sänkt uppsägningsskydd i små företag, gick vidare trots arbetarorganisationernas kraftiga motsättning. I slutet av sommaren 2018 började facken förbereda stridsåtgärder, vilka skulle träda i kraft ifall inte Sipilä tog förnuftet i akt.

 Tyvärr tycktes Sipilä inte bry sig om arbetarnas kritik, och strejker ordnades på många håll. Till sist blev pressen för hård för Sipilä och regeringen föreslog att arbetarorganisationerna kunde få en plats vid förhandlingsbordet och att någonsorts kompromiss kunde vara möjlig att förhandla fram tillsammans.

Nu återstår det att se hur det går, kommer Sipilä att hålla sitt ord denna gång, eller går det som förut? Vi får väl bara hoppas på det bästa, för Finland har nog inte råd med flera brutna löften av Sipiläs regering. Det skulle högst antagligen leda till märkbara störningar i arbetsmarknaden, facken har nog skäl att hålla sig skeptiska till Sipiläs ord, strejkberedskapen upprätthålls nog ännu tills vidare.

Det är nu helt tydligt vad Sipiläs borgerliga regering har strävat efter. Alla angrepp och försämringar gjorda för arbetarna har bidragit mot samma mål: Arbetarklassen skall pressas ned, lönerna ska ned, arbetslöshetsbidragen skall ned, med dessa åtgärder kan man sedan tvinga arbetarna att ta emot jobb som job, oavsett hurudana arbetsvilkor och lön.

Jag anser att det är otroligt kortsiktigt att och rent av dumt av regeringen att överge en konsensuspolitik, som har fungerat bra och förnyat Finland i decennier. Sipilä började sin regeringsperiod med att ställa sig helt och hållet på arbetsgivarnas sida, samtidigt övergavs trepartsmodellen. På detta vis har de sedan ställt företagare och arbetare mot varandra och skapat konflikter med jämna mellanrum. Jag tycker att detta inte på lång sikt är klokt, om varje regering ensidigt ändrar på arbetsmarknadsreglerna såsom de vill, kommer vi inte att ha någon förutsägbarhet och detta kommer alltså i långa loppet att skrämma bort alla investerare härifrån.

Företagare och arbetsgivare efterlyser mera lokalt avtalande, men samtidigt kör regeringen en dikteringspolitik, där arbetarna inte har något att säga, denna dikterigspolitik har sedan strålat över även till arbetsplatserna, vilket bidrar till att förutsättningarna för att göra lokala avtal blir allt  sämre. Min erfarenhet inom arbetslivet och som huvudförtroendeman har lärt mig att man når bästa möjliga resultat endast då alla arbetar gemensamt för samma mål. Då alla parter gynnas av ett avtal är sannolikheten för success mycket större.

Daniel Hannus, Industrifackets fullmäktige och Lovisa fullmäktige

Kategorier
Blog

Varför godkänner jag inte Sipiläs aktiveringsmodeller?

Jag är en arbetare och jag representerar arbetare på min arbetsplats som huvudförtroendeman och ställer mig mycket kritiskt till denna regerings lagförslag för att de oftast gynnar endast de få och de utvalda och ofta har en gemensam nämnare: att försvaga arbetarnas position. Även arbetslösa, studerande, sjuka och pensionärer har fått erfara grymma nedskärningar samtidigt som de rika har fått skattelättnader och inte en cent har blivit skuret av företagsstöden.

 

Sipilä har upprepade gånger deklarerat hur regeringens åtgärder har höjt sysselsättningsgraden och hur de ännu vidare kommer att förbättra Finlands effektivitet. Jag anser ändå att världsekonomin är den riktiga orsaken och att sysselsättningsgraden snarare har stigit trots Sipilä, inte tack vare honom. För mig verkar det klart att regeringen Sipilä inte bryr sig om de vanliga medborgarna, deras aktioner styrs helt av storföretagens lobbare och de rikastes intressen.

 

Också dessa så kallade sysselsättningsåtgärder eller aktiveringsmodeller, är en del av samma agenda där målet inte är att hjälpa arbetslösa att få jobb, utan att få mer utbud än efterfrågan av arbetskraft på arbetsmarknaden. På detta viset vill man kunna pressa ner lönerna, då arbetarna inte kan eller får tacka nej till något jobb, vare sig det är hur uselt som helst. En gemensam nämnare i alla Sipiläs nya lagar gällande arbetsmarknaden, är käppen, det finns ingen morot någonstans hur man än letar.

 

Jag tycker att man bäst kunde höja arbetsgraden genom att göra arbetet mera attraktivt, man borde satsa på att trivas och må bra på jobbet. Man borde stöda småföretagare att anställa arbetare, t.ex. via skattelättnader eller anställningssedlar. Man borde satsa på skolning och utbildning, vi borde sträva efter att våra arbetare i Finland skulle vara dom skickligaste och nöjdaste arbetarna i världen!

Kategorier
Blog

Uppskatta din arbetare!

Ett stort problem inom arbetslivet är idag att många företag inte respekterar och därmed inte heller uppskattar sina arbetare. I såna här företag lider man ofta av förtroendebrist och det går inte att förhandla om saker. En dylik situation leder oftast till att atmosfären på arbetsplatsen blir dålig och både arbetare samt arbetsgivare mår dåligt.

I ett sådant företag, där avtalandet inte lyckas, försöker man ofta tvinga arbetare att lyda genom varningar och hot. Man hotar med att till exempel flytta produktionen utomlands eller att avskeda folk om inte arbetarna går med på försämrade arbetsvilkor. Situationen är inte hälsosam för någon och jag vågar nog påstå att inte produktiviteten kan vara växande, utan tvärtom går det nog i långa loppet så att sjukfrånvaron ökar och produktiviteten sjunker.

Jag har märkt att antalet företag som inte uppskattar sina arbetare har ökat på sistone. Detta vill jag skylla på landets nuvarande regering. Sipilä har med sina kumpaner på alla tänkbara sätt anfallit förutom de svagaste i samhället, även arbetarna. De tvingade fram konkurrenskraftsavtalet(Kiky) med hot om tvångslagar, vilka skulle ha innehållit försämringar samt nedskärningar för både arbetslösa, studerande, pensionärer och arbetare. Som vi nu alla vet slöts Kiky-avtalet, men oavsett sina löften har regeringen ändå kommit fram med nya nedskärnigar och försämringar. De har inte hållit sitt ord, vi har fått bl.a. aktiveringsmodellen som, trots sitt fina namn, tycks bara vara en nedskärningsautomat. Nu håller de på att förbereda en lag som skall göra avskedandet lättare, även detta bryter mot löftet givet i samband med konkurrenskraftsavtalet.

 Samtidigt har de välat avancera det ”lokala avtalandet”, som för många låter som en bra sak, men som i verkligheten inte alls är något avtalande utan går ut på att ensidigt låta varje arbetsgivare bestämma hurudana arbetsvilkor de vill följa.

Deras mål tycks vara att gå tillbaka hundra år i tiden och ta i kraft herraväldet, då behövde man inte förhandla med arbetarna om någonting. Det finns inte ett dust av respekt för arbetarna i regeringens agerande och detta mönster tycks ha setts som ett gott exempel i många företag.

Lyckligtvis går inte alla företag i samma riktning. Det finns många företag som verkligen uppskattar sina arbetare och behandlar dem med värdighet. I dessa företag, där det råder ömsesidig respekt samt förtroende för varandra, lyckas det att binda lokala avtal som gynnar bägge parter. Mänskorna som jobbar där är nöjda, man kan komma överens om det mesta och produktiviteten där är oftast på uppgång.

Sist och slutligen är det nog ändå så att arbetaren vill göra sitt jobb väl.  Hen vill bli uppskattad och vill vara stolt över sitt arbete. Arbetaren är nöjd och mår bra då hen behandlas väl och får en skälig lön. En sådan arbetare har mindre sjukfrånvaror och garanterat en högre produktivitet än en arbetare som mår dåligt. Så mitt budskap i all sin korthet lyder:

Uppkatta din arbetare, det lönar sig!

Daniel Hannus, huvudförtroendeman, Lovisa fullmäktigeledamot och Industrifackets fullmäktigeledamot.